Tantsnusk/NSFW/Spoiler alert(nu med musik!)

Känsliga läsare varnas härmed; det här blogginlägget innehåller referenser till sexuella handlingar,könsdelar och undermålig syntax. Det är kanske inte lämplig läsning för alla.

I berättandet av en historia så använder sig alla författare av genvägar. Vad en person läser,har på sig,vart de reser på semester eller  jobbar med är alla detaljer som kan nyttjas för att snabbt kommunicera till läsaren vilken sorts karaktär det är vi har med att göra. Givetvis gäller detta också mat och dryck.

Det finns en anledning till att James Bond dricker sin Dry Martini ”shaken,not stirred”.  Läsaren hajar direkt att det är en hård snubbe man har med att göra när det dricks ”scotch” i allahanda deckare. Och det myckna drickandet av champagne i tantsnusk-genren är inte utan anledning. Det är glitter&glamour för hela slanten.

Tant-snusk brukar det kallas lite föraktfullt. Fast det säljer bra, och har gjort det den slutet av 70-talet så Judith Krantz ”Scruples” gavs ut. Denna anses var startskottet. Senaste succén är givetvis ”50 shades of grey”. Jag började babbla redan i slutet av förra året om att jag skulle läsa lite i denna genre, som jag är ganska obekant med sen tidigare.(#kulturkofta). Att P1 dessutom hade ett inslag om det kändes som gjorde det lättare för mig att välja vilka. De kom fram till att klassikerna i sammanhanget var Scruples,Grottbjörnens folk och Catherine M:s sexuella liv. Som alltid så tar jag en för laget och läser. Skillnaden mellan denna genre och s.k. ”Chic-litt” är väl just de grafiska sexbeskrivningarna som egentligen inte tillför handlingen något. Är det tantsnusk så kommer det åsidosättas utrymme för att erotiska äventyr. Och det står helt klart att en sex-lekstuga tydligen måste innehålla pälsfällar.

”Scruples” har jag inga problem med att klassificera som tantsnusk. ”Grottbjörnens folk” däremot är ganska fri ifrån sex. Det förekommer våldtäkt och lite löst prat om sexuella relationer. Annat är det i slutet av ”Hästarnas dal” och framförallt i ”Mammutjägarna”. Där är det intimt så det förslår. Det tredje titeln däremot är självbiografisk, och  det andra är det en bok om sex inte en berättelse med sexuella inslag. Den utgår i min lilla analys och ersätts av ”50 nyanser”.

”Grottbjörnens folk” är första delen om flickan Ayla som tappar bort sin egen stam och istället växer upp med klanfolket. De är inte av samma människoras som henne; även som barn är hon längre än männen. Sen går allt åt helvete och hon ger sig ut på jakt efter sina ”egna”. Detta är del två och tre. Här dricks det mest ört-te. Men det tillreds med omsorg och i boken står det uppradat vilka ingredienser hon använder. Det är bl.a. mynta och kamomill. Poängen här är väl att man ska vara nogräknad med vad man dricker. En naturlig känsla för stil och ”det lite bättre”. Att det kanske inte är huruvida glaset (eller tekoppen) är halvfullt eller halvtomt som är viktigt utan kvalitéen. Det förekommer alkohol; i tredje delen ”Mammutjägarna” så bryggs det vin på någon sorts bär och spannmål. Även fast Jean M. Auels bokserie inte är historiskt korrekt i särskilt stor utsträckning(säger de som vet) så är det helt klart en produkt av den tid den skrevs i; Sent 70-tal och tidigt 80-tal. Det var miljötänkande på bred front, en dynamisk kvinnorörelse och emfas på mångfald. Många sidor ägnas åt att förklara att man inte kan överutnyttja naturen, att man måste visa förståelse för andra människor och att kvinnor är lika mycket värda. Lika många sidor ägnas i och för sig åt Jondalar och hans styva lem/resta mandom.

I ”Scruples” så sammanstrålar  flera människors öden i 70-talets L.A. De är alla fula ankungar som blommar ut som skönheter begåvade med smak för det goda och öga för det vackra. Konsumtion och knullande om vi ska vara helt ärliga. Innan AIDS och dot.com-bubblan dessutom. Ingen har några bekymmer. I ”Scruples” dricks det bl.a. champagne,konjak och pousse-café. Detta ska vara höjden av sofistikering. De två första slår fortfarande an  en ton glamour. Pousse-cafées är en sorts rengbågsdrinkar med flera olika likörer som skiktas i ett glas. Jag hittar i mina böcker flera variationer(i ”Scruples” står det inte vilken) men som sagt parfait d’amour,creme yvette och grön crème de menthe figurerar på ingredienslistan. Pousse-cafés försvann med dot.com-bubblan. Lika bra kanske.  Fast jag undrade om jag ”in the name of research” borde dricka en(nej, nej,nej blev svaret). Research var anledningen till att jag för  ett par år sedan  drack en ”Harvey Wallbanger”. Det var inte gott. Att dunka huvudet i väggen hade nog varit bättre. Jag ska banna Bret Easton Ellis om jag någon gång träffar honom.

”50 nyanser av honom” är enligt författaren själv ett försök att återberätta berättelsen om Bella och Edward från Twilight-serien fast i ett vuxet sammanhang. Alltså med sex. Och  för att göra det än mer spektakulärt ; sado-maschocistiskt sex. I böckerna förhandlas det fram ett kontrakt mellan de två huvudkaraktärerna Anastasia och Christian där han är dominant och hon böjer sig för detta. Fast inte riktigt. Och mest är det ”vaniljsex”. Jag vet dock inte hur det är i del två och tre eftersom jag bara inte orkar ta mig igenom dem. Herre min je vad en stackars kulturkofta måste lida! Kalla mig snobbig men dessa böcker är dåligt skrivna. Underhållning ja men litterära kvalitéer nej. Jag orkar inte mer. Fast ett förlåtande drag är att det introducerat för de breda massorna den njutning som är Hendricks’ gin. Jag trodde länge att det var det idoga arbetat av bartenders eller kanske den briljanta marknadsföringen som fick upp folks ögon för den ros-infuserade ginen. Men icke. Det var denna kioskvältare. Christian Grey beställer nämligen en ”G&tT” med specifikationen att om det är med Hendricks ska den serveras med gurka. Sen är det champagne med specifierad årgång(drucken ur tekopp dessutom), sanscerre-vin och tequila-shots. Det sista gör Ana väldigt berusad. En incident som vi ska förstå är dålig och lite vulgo. Skillnaden ifrån ”Scruples” är att vi är i en era där varumärket spelar en väldigt stor roll. På 70-talet var det classy att dricka champagne punkt slut. I dagens samhälle finns en annan sorts medvetenhet, och för att distingera sig ifrån massorna anses det vara nödvändigt specificering. Den här genren är handlar mycket om konsumtion, och i mångt och mycket ”är du vad du konsumerar”. Alltså blir det viktigt vilken årgång av vilket märke som Grey dricker. ”I just know what I like” säger han själv när han försöker vifta bort sina vanor när det gller mat,alkohol och kläder. Vi,läsarna, ska förstå att han är någon med inneboende god smak.

Om jag ska sammafatta mina intryck; ”50 shades of grey” har bäst dricka. ”Mammutjägarna” har bäst sex. ”Scruples” har snyggaste kläderna( alla referenser till Halston gör något för mig). Dåligt språk och en brist på berättarteknik är gängse. Dessa böcker läses i många fall av folk som inte är ”läsvana” och har man inte mycket att jämföra med så är det svårt att bedöma. Att läsa en berättelse är något man lär sig och alla tar sig inte tid att göra det. Det handlar inte bara om orden utan om flödet och den egna analysen. Dessa böcker gör allt tänkande åt dig. Vilket kanske är lämpligt på semstern.

-Suss

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s