Reads in review; My Salinger weeks…

Andy’s phone went Hallelujah.
It was Doug.
-You have to come and see this bronze of a veiled dancer,Greek,like third century B.C.,a boatload of time ago and they were doing this kind of shit.
-Is there a Heather Topol-like girl standing in front of it? Andy asked.
-No, but she should because this is profound.
-Doug,keep looking.
-Nothing in the impressionists?
-I’m lost in the Old Masters.
-Every door is like a wormhole in here.

-Två karaktärer diskuterar,ur David Gilberts ”& Sons”

Det är inte bara på museum man virrar bort sig och hamnar någon helt annanstans och upptäcker något nytt och kanske bra. Så även på bibliotek (och på bar).

I just det här fallet var det en bok-tråd som började med Joanna Rakoffs ”My Salinger year” vilket ledde till en omläsning av ”The catcher in the rye” och ”Franny and Zooey”( jag orkade inte mer än en bit av ”For Esme-with love and squalor”) vilket ledde till David Gilbert”& Sons”: en bra bok med ett ampersand i titeln no less.

”My Salinger year” har jag redan försökt sälja in, vad gäller Salingers verk som sådana så var jag oimponerad av ”Franny and Zooey”(den var ännu sämre än jag mindes) och ”The catcher in the Rye” var mycket mörkare än jag kom ihåg den som. Helt enkelt så var jag ung och bitvis naiv när jag läste den(eller kanske bara okoncentrerad) och fattade inte att protagonisten Holden Caulfield var på väg mot ett nervöst sammanbrott(eller mitt uppe i det). Det här med böcker som man tvingas läsa alltså.

Men nu har jag läst den igen. Någonstans så ringde det en klocka i mitt huvud om att den fanns med i ”Tequila Mockingbird”; den där cocktailboken där alla drinknamn var ordvitsar på boktitlar. Givetvis fanns det en tillägnad Salingers klassiker. En ”punch” faktiskt, baserad på s.k. rye-whisky vilket antagligen är en referens till titeln på boken vilket i sig är baserat på Holdens ”felhör” av en strof i Robert Burns dikt.

När jag då bestämde mig för att göra (ytterligare) en drink med litterär inspiration så utgick jag istället från den drink som huvudkaraktärern oftast beställer: Scotch and Soda. En standard under den eran, och trots att Caulfield är minderårig med råge så lyckas han få sig ett par till livs. De gör inget för att förbättra situationen.

I dagsläget antar jag att en man med få levnadsår skulle beställa en gammal och väldigt specifik whiskey för att verka erfaren. Jag drog till med Laproaigh; jag gillar den skarpt i cocktails numera. Kan bero på årstiden. Vad gäller sodan så drog jag till med saffrans dito: alltså man lägger ett par saffranstrådar i en flaska med soda och drar åt korken ordentligt. Cirka 30 minuter senare så har man en ypperlig saffranssoda. Det var nog mycket färgerna på omslaget som fick mig på den banan.

Sen tänkte jag lite sötning för att balansera det hela; han debatterar med sig själv hurvida han ska ta ett glas apelsinjuice eller inte(kommer inte ihåg hur det slutade; minns mest att han gav pengar till nunnor när han var på fiket). I vilket fall gjorde jag en apelsincordial enligt ett recept som påminner om det här fast utan citronsyran(vilket gör att det har kortare hållbarhet).
IMG_6025

Catcher&sons;ger 1 drink
4 cl Lapraoigh
2 cl Orange-cordial
för servering;
saffranssoda (alltså som saffrans-tonic men med soda)
tumblerglas
isbitar
citronzest

1. Häll sprit och orangecordial i ett glas med ett par isbitar. Rör runt med sked tills det är ordentligt blandat.
2.Toppa med saffransodan.
3. Zesta och låt sedan skalet åka ner i drinken.

Men nu undrar du ”& Sons”? Som jag sa så var det där min boktråd slutade. Det står i alla böcker att det är ett ”work of fiction” och att alla likheter med verkliga personer är en slump osv. Men ändå så är det onekligen så att karaktären A.N. Dyer liknar myten J.D. Salinger(vars roman förekommer i boken ”&Sons” som den enda riktiga konkurrenten om titeln generationsroman till den fiktiva boken ”Ampersand. Hängde ni med?). Jag kanske ”ser” det eftersom jag just kommit av en Salinger-trip men just de maniska dragen hos flera av karaktärerna, de stora fokus på relationer mellan bröder, en del av miljöerna typ karusellen i Central park,dammen med ankorna och en ”prep-school” känns igen. Detta är också,förvisso, WASP-ideologi och romantiserande(och här kanske något skärskådande) vilket kommer igen i andra böcker också. I just denna så är det dels en tonårings alienering(som i Cather in the rye) som ställs mot en medelålders mans ångest. Jag vill förtydliga att det här en väldigt bra bok.

Det vore rimligt att jämföra böcker med drinkar men tyärr har de flesta ganska snäva referensramar vad det gäller cocktails så jag brukar falla tillbaka på kulinariska referenser: Ferdinand von Schirachs böcker är som en bra chokladtryffel(man skulle inte klara av mycket av samma sort men den är alldeles lagom,bra eftersmak), Joanna Rakoffs”My Salinger year” är en macaron (luftig,lätt att äta, chic), det mesta i kriminalromanväg är en skål med pasta och det här,David Gilberts ”&Sons”, är en bra kardemummabulle: rejäl men med bra smak och mättande(d.v.s. eftertanke). Den var värd en litterär drink den också( och även där dricks det whiskey,so no problem).

-Suss

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s